Captains blog

Att tillbringa sina två första månader i livet till sjöss sätter antagligen spår djupare än man kan ana, sugen på mer äventyr har han skyndat på sin egen utveckling och tillväxt, så nu äter han gröt och bröd (ammar gör han nog mest för att han kan), väger 7 kilo, har skaffat sig två tänder, två till på gång, och då vill han antagligen ha kött till frukost. Var ska detta sluta?

Här är Silas på café Solslätten och dricker sin första espresso, och eftersom det gav mersmak och nu hela familjen är kaffedrickare, så gav vi varandra en espressobryggare i födelsedagspresent, så medan jag sitter på en SQL2008 kurs, så är min fina fru hemma och maler kaffe och skummar mjölk och dricker latte.
Det är väl inte så att jag inte tycker att kursen är roligt* men det skulle vara roligare att vara hemma och vara en lattepappa.

*man kan inte skriva att man är missnöjd med sitt jobb, då får man sparken, det läser jag om minst en gång i veckan, nu är ju inte jag i den sitsen, jag älskar mitt jobb, även om det är tungt när man kommer hem efter att barnen har gått och lagt sig och åker innan de har gått upp, och frågan man får på helgen är: pappa, varför vill du inte vara med oss längre?

Så var vi hemma igen, ja nu har vi ju varit det ett tag,  och bloggandet har liksom fått stå tillbaka för arbete och sådant, men nu kör vi igen.
Här är Silas i en liten filmsnutt, han håller på att berätta för mig hur gott livet är att leva.

Så har jag kommit på henne med att sitta och smyga med mobilen, men det är ingen hemlig älskare som är mottagare av de passionerat skrivna meddelandena, det är hennes kollegor på jobbet, kanske borde det vara jag som var föräldraledig? Jag tror i vilket fall att det börjar bli dags att åka hem nu, till fast uppkoppling, micro, och varmvatten i kranarna.
vad man däremot inte har hemma som man får på havet är färsk fisk till middag, vi drog upp den här rackaren idag och stekte den i smör och serverade med mos och pepparot, mycket god, vi vet dock inte vad det är för något, så det är en fråga vi vill ha svar på, eller kanske inte, den är säkert full med tungmetaller och DDT.

I natt väntar vi oss en kuling, så för att förbereda oss för den har vi letat upp en mycket trång och skyddad vik och dragit 3 linor till träd i land med oss i mitten, känns mycket tryggt, att ankra har alltid en viss mått av oro med sig när det blåser mycket.
För alla er som hade tänkt ge mig presenter på lördag får jag tyvärr meddela att vi inte hinner hem till dess, men lägg dem på trappen eller lämna dem hos våran granne Charlie.

dagen Silas kommer här:

pks The Darpes

Idag har vi en från segling ledig dag, igår seglade vi från Kåseberga till Kristianopel drygt 90 nm, och vi var inte framme förens kl 1830, så idag var alla lite trötta, på bilden leker barnen Ronja och Birk, de gör hopp över helvetesgapet, detta är en del av muren som utgjorde skydd för svensken när det var danskt här, ja nu förstår ni hur långt söderut vi är.

Här kommer en filmsnutt på Silas, jag vill varna känsliga människor, för på slutet kommer det en obehaglig händelse som kan få den mest härdade att vilja titta bort, men fram till dess så är han bara fin o go,

Lev väl  The Darpes

Vi tänker ju inte på Silas som något nytt, för oss är han ju redan en del av besättningen, men för er som har ett sug efter honom ska jag försöka att lägga in en bild varje inlägg jag gör.
här har han just ätit en sillamacka och fått dagens första nubbe, inte undra på att han är nöjd.
Sen vi hörde av oss sist har vi hunnit med att vända skutan åter, men innan vi gjorde det hann vi med att ankra upp en mysig vik och fiska krabbor, träffa lite locals, och känna oss riktigt lediga, jag vet att det låter tossigt för att komma från en som har varit ledig i 5 veckor, men om man som vi har legat inblåst så länge så tar man varje chans att segla när vindarna talar till en, men har låg vi alltså stilla och bara slappade i 2 dagar, fast vindarna var idealiska. Den andra dagens morgon gick jag upp svinigt tidigt och fixade i ordning en flaskpost innehållandes en skattkarta som barnen skulle råka hitta när de började fiska, det var början på en skattjakt som gick över hela ön, och slutade på en liten ö där jag hade gömt en godisskatt och ströt ut guldpengar för en mera effektfull upplevelse, man kunde inte komma ut till ön direkt, tanken var att de skulle se den från ovan och att de skulle klura ut att vi skulle vara tvingade att ta gummibåten runt ön för att ta oss dit.
Allt går som planerat, de hittar flaskposten, och på baksidan har jag skrivit en liten bloddrypande historia om kapten blodtand som sista överlevande på ön har gömt sin skatt, vi sätter igång och letar (ön är ganska så stor), barnen är mycket exalterade, jag med, till slut hittar vi skatten och Eda listar ut att vi måste ta ta jollen för att komma åt den, när vi är på väg tillbaka säger Eda att hon älskar mig och att detta är den bästa dagen i hela livet, då blir jag lite tårögd och alldeles varm i hela kroppen och får gåshud på samma gång, det var lön för mödan att gå upp  i ottan och arrangera detta.
Nu låter ju detta som att barnen måste underhållas hela dagarna med olika aktiviteter för att inte ha tråkigt: icke, en regnig dag där alla sitter instängda på en mycket begränsad yta, är det bara att kasta till dem en låda block och schacklar, så blir det ett seglingsäventyr av det hela, för att efter några timmar sluta med en affär, jag har inte en enda gång under hela semstern hört från dem att de har tråkigt eller inte har något att göra, jag har i sanning begåvats med fantastiskt fina barn, och den tredje verkar ju vara en gladskit han också.

När vi är hemma är det jag som sköter tvätten, men på båten har det på något mystiskt vis blivit en av Annas uppgifter, jag trodde det var ok, annars hade hon väl sagt till?
så min fråga är nu, när jag hittar sådan här bilder i kameran är det då hennes sätt att säga till, eller är det en ny spännande modell hon vill att jag ska se? eller är det något på bilden jag missar?

Nu ligger vi i Falsterbokanalen och väntar på rätt vindar för att ta oss från Skåne, det är väl inte direkt så att vi inte gillar att vara här, men man känner rätt snabbt om man tycker att det känns som om man är välkommen, eller inte.

Vad man däremot kan säga är att det är vackert här, mycket fin bebyggelse och underbar natur, när vi kom seglandes hit hade vi planerat att stanna här för natten, men då vi skulle gå in kanalen tycker jag att vinden känns rätt för att segla runt hela klabbet och fortsätta till kåseberga, 40 nm längre ner på kusten, så efter ett skeppsråd (där jag får lägga in mitt veto) bestämmer vi oss för att fortsätta, men ju mer vi kommer runt ju mer vrider vinden, för att till slut göra det omöjligt att forsätta, vi får helt enkelt åka till falsterbokanalen från för oss fel håll, och gör natt, fast klockan är faktiskt bara 1600 när vi kommer fram, det är i sanning skönt att segla en snabb båt.

Idag är det den 12:e dagen under semestern vi på grund av vädret inte är förmögna att segla vart vi vill, eller så här är det: blåser det över 12 ms så har vi skeppsråd om huruvida vi ska segla eller inte, och jag förlorar för det mesta. Nu är vi äntligen på Västkusten, eller som Eskil uttrycker det “pappa nu är vi på riktiga västkusten” och mera exakt så har vi landat i Skärhamn på Tjörn.
Från Simrishamn seglade vi ju givetvis inte hit i ett sträck, utan vi hann med att besöka en internationell flerskrovsträff i Köpenhamn också, där träffade vi 104 likasinnade besättningar, drack öl och tittade på varandras båtar, ett mycket uppskattat inslag var en jollesafari på Köpenhamns kanaler, 50 jollar under hyffsat ordnade förhållanden.

och som alla båtägare kollade vi på våran nästa båt, TRT 1200, eller Norcat 37 är trevliga snabbseglare för en stor växande familj. Så nu får vi skrapa ihop lite pengar och hitta båt.
Jakten på det äkta genuina sverige har misslyckats, i Simrishamn var det stockholmare som gick omkring i gummistövlar med lera smetat på shortsen så det skulle se ut som om de var i stan för att köpa gödsel till odlingarna i skånelängan, och bara råkade slinka in på det där hippa fiket på gågatan, sanningen var att de hyrde rum i utkanten av stan och hängde på fiket hela dagen. I Torekov var de var såå naturliga så att gå och handlla frukosten efter det obligatoriska havsbadet endast iförda badrock var helt i sin ordning, det sorgliga var att de själva inte såg hur löjliga de såg ut, ungeför som bratsen på Stureplan, eller vänta nu, det är kanske samma människor, de pratade i alla fall inte halländska.
Här i Skärhamn finns det en bryggpromenad med klippor på en sidan och vattnet på andra, gissa vad mina illbattingar gör då? Givetvis tar de den buhusländska graniten i besittning, en familj passerar förbi oss och den 30 åriga dottern utbrister: men herregud dina barn klättrar upp på berget, det är korrekt uppfattat, svarar jag, men det är ju jättehögt, säger hon då, jajjemen, säger jag ganska så stolt, men det är ju jättefarligt säger hon och spänner ögonen i mig, fram till dess tror jag att mina barn är duktiga och kreativa och att hon också tycker det, men då förstår jag att hon tycker att jag är den sämsta pappan på jorden, jag rycker på axlarna åt henne, och ropar jättehögt till Eda o Eskil att de är jätteduktiga och att försten till toppen vinner, hela den mycket arga familjen ger mig onda ögat och går.

Vi är väl inte direkt inblåsta, men vi har valt att ligga i Simmrishamn några dagar nu, för det har varit mycket väder, och det har blåst rakt emot oss.
men om 6 timmar drar vi vidare till Köpenhamn, där är det, har vi blivit uppmärksammade på, en flerskrovsträff: IMM 2009, därav den stora ansamlingen av flerskrov i hamnen, på bilden ligger det 3 generationer Farrier i rad: framför den mycket intressanta katamaranen ligger det en Ostaca 31, sen våran F9, sen den mycket fina F33:an
Den har vi blivit lovade första tjing på när de ska sälja den, hoppas det blir snart, eller kanske är det bra om det dröjer lite för den har ingen akterruff, så det kanske blir lite trångt nu när vi är fem i familjen.

kör så det ryker

Att man kan vara så glad att man sätter igång och spontandansar är förbehållet barn (och äldre herrar, lite semesterfulla på en camping på Öland) , och även om det rycker i ens egna lemmar till och från så är det ju ingenting att komma med när man ser Eskil gå loss på stranden.

Jag brukar säga till Eskil att: jag ska lära dig allt jag kan, men efter bara fyra år i livet är han numera min mentor, vad gäller dans dårå.

Vi har tagit oss ner till Byxelkrok, barnen höll på att skratta ihjäl sig när det hörde namnet, och nog kan man skratta alltid, det här är helvetet på jorden. En i och för sig trevlig hamn, men alllt som är uppbygt kring den här hålan är kommersialismen som visar sitt rätta ansikte, med 200 små affärer som säljer skit ingen vill ha till priser vi egentligen tycker är för dyra, men eftersom det är det vi gör nuförtiden: åker på semester och shoppar, så får vi väl vad vi förtjänar? samma känsla fick jag vi Lummelundagrottan. Så nu går jakten vidare på det genuina äkta Sverige, vi önskar oss själva lycka till, i morgon åker vi till Kalmar och handlar (riktiga saker som hemorrojdsalva och linor till tredje revet) och tittar på ringmuren, och lyssnar på nya dialekter.

Mvh The Dancing Darpes